Nellie Nilsson

Jag skiter i pappa. Jag skiter i honom och hans äckliga nya fru. Fast egentligen saknar jag honom… Jag saknar honom så mycket att det gör ont.

Synd bara att han inte saknar mig.

Jag tittar runt hörnet för att inte störa mamma. Hon sitter i soffan, invirad i filten vi fick av farmor när hon och pappa gifte sig. Spritflaskan ligger vält på bordet. Fast det gör inget för den är tom. Det låter som en sorgsen film visas på teven, men vad vet jag? Jag tycker att allt verkar sorgligt. Sorgligt, dumt och pinsamt. Som när pappa berättade för mamma att han träffat en annan kärring i smyg i tre år. Det var sorgligt, för jag saknar honom. Det var dumt, för han var gift med mamma. Det var pinsamt för han bara var det, där han stod i hallen, huvudet hängde och jackan var slängd över axeln. Mamma stod lutad mot ytterdörren. Hon var arg. Gormade något om att hon har gett honom halva sitt liv. Pappa bara nickade. Tittade fortfarande ner.

Ingen av dem såg mig. Och fastän nyckelhålet var litet så såg jag allt. När mamma knuffade pappa för att gå förbi honom och in i sovrummet. Dova dunsar hördes. Sen kom hon tillbaka med pappas kläder. Kastade högen i händerna på honom. Öppnade dörren och visade med ett bestämt pekfinger var han hör hemma.

Mamma tittar upp.  Busted. Hon ler ett halvdrogat leende och klappar på den tomma platsen i soffan. Mina fötter släpar mot mattan vilket ger mamma en stöt när jag dunsar ner tätt intill henne. Spritlukten brukade ge mig kräkreflexer, men det är jag är van vid nu.

På teven visas (som jag misstänkte) en sorgsen film. Lassie är väl ganska sorglig? Jag stirrar på teveskärmen, ovetande om vad som faktiskt visas. Jag är i en annan värld. Tills mamma lyfter upp min hand, pussar på den.

”Du har blivit så tunn, älsklingen min ” Sa hon grötigt.

”Mm…” Blev mitt fylliga svar.

Hon tittar på mig. Skrattar dovt.

Det var ungefär såhär mina fredagar såg ut efter att pappa blev utsparkad och gifte sig med en skata.

Skatan heter Angelica.

Hon har vitt, stripigt hår som räcker till armhålorna. Hennes solarium brända hud påminner mig om en brun, skrynklig skjorta och de icke befintliga ögonbrynen är ditritade med något svart klet.  Motbjudande. Och hatet för henne växer allt starkare för varje dag.

Men nog om henne. Jag har nästan presenterat alla… förutom mig och min bästa vän Mathias.

Mathias är bäst. Det är därför han kallas för min bästa vän. Han är även den enda vän som stannat hos mig efter jag hoppat av privatskolan och börjat på en mindre, mobbad skola i Sundsvall. Och då var vi åter tillbaka till infon om mig.

Jag heter Madelene. Jag är sexton år och bor som sagt i Sundsvall. Min enda vän är Mathias. Min pappa lämnade mig och min mamma för sex år sedan och sen dess har min mamma druckit sprit varenda helg.

Det är då det är bra att ha en bästa vän som Mathias. För hans familj är som en familj för mig, en familj jag önskat mig men aldrig riktigt fått… Där sover jag varje helg. När mamma däckat i soffan hämtar jag den förberedda väskan som ligger under sängen, smyger ut genom dörren och tar cykeln till Mathias hus tre kvarter från där jag bor. Men innan jag smyger iväg lindar jag in mamma i ett täcke. Varje fredag. Varje lördag.

I sex år.